Tänk om hela Göteborg vaknade samtidigt? Hemska tanke. Eller..?

Bland det jobbigaste jag kan tänka mig är folksamlingar som jag inte valt att vara en del av. Det är en sak att gå på konserter i en liten svettig lokal, eller att vara mitt i vimlet på en fest. Men att behöva tränga mig in i Nordstan under rusningstid för att ta mig från buss till buss? Nej tack. Jag får panik. Alla har olika ärenden, olika tempon och är på väg åt olika håll. Fascinerande, egentligen. Men vi har inte valt varandras ”sällskap”.

Hur skulle det se ut om hela Göteborg valde att kliva upp exakt samtidigt, ge sig iväg till jobbet, skolan eller var ni nu brukar gå, samtidigt. Bara för att det är kul att vara del av en ”rörelse”? Svindlande tanke...

Jag har förmånen att ha ett intressant yrke, där jag får lära mig massor om väldigt olika verksamheter. Jag arbetar med kommunikation och har eget företag, men som det har slumpat sig blir det mest vikariat och projektanställningar. Det funkar. Även om jag ibland helst av allt skulle vilja vara fastanställd. Trygghet, ni vet. Men det har sina fördelar att arbeta i en otrygg bransch: jag har just nu förmånen att kliva upp ganska tidigt för att ta mig till Borås, där jag jobbar med innehållet på den statliga myndigheten Swedacs nya webbplats (länken går till den befintliga webbplatsen, inte den nya. Den lanseras 9 juni i år om allt går som det ska). Det är otroligt kul och lärorikt – den som säger att myndighet är gråa och trista har inte varit på Swedac. Jag trivs – och då är jag verkligen ingen morgonmänniska. Men jag har lärt mig uppskatta det där att vara uppe tidigt, även om jag kan vara dödstrött.

Ibland kliver jag upp lite tidigare för att hinna med lite mer, hinna med att vara utan att rusa. Gryningen är ju alltid fantastisk på sitt sätt. Ljuset, ljuden, dofterna. Tänk om alla göteborgare skulle kliva upp i gryningen? Hur skulle våra möten se ut då? Skulle den sammanbitna tystnaden som präglar rusningstrafiken kunna förvandlas till en trevlig ”rörelse”?

Med ett leende på läpparna och ett vänligt ord kan vi komma långt. Långt längre än tystnaden som präglar de flesta morgnar när folk är på väg från punkt a till punkt b, antagligen. Eller ska vi vara tysta tillsammans? Det kanske också är en slags rörelse. Men fasen så tråkig.

Bild: AÖ