Say what? [this is ao-k communication]

Hur statusstressad är du idag?

Vem är jag? Hur ser du på mig? Och kanske framföralt, hur tror jag att du ser på mig? Alla har någon gång funderat på det, kanske till och med blivit tokstressad över det. Status är halt klart viktigt i vårt samhälle – och hur vi skaffar oss status kan se väldigt olika ut. Du kan få det via blodet. Du kan naturligtvis försöka utbilda dig till ett statusyrke eller köpa dig status – och troligtvis lyckas i mångas ögon. Din Volvo XC90 har i många kretsar förmodligen högre status än min sjuväxlade silverfärgade Crescent med inbyggd navdynamo. Är gräset verkligen grönare hos grannen, och spelar det i så fall någon roll? Men måste jag bry mig? Har min cykel, ”silverpilen”, högre status än din medelklass-Volvo i någon krets någonstans och spelar det överhuvudtaget någon roll för min självbild och mitt självförtroende?

Vad är din status idag?

Är jag evigt dömd och stämplad med en viss status i omgivningens ögon? Måste det alltid handla om vad jag gör framför vem eller kanske hur jag är? Hur kommer det sig att jag blir avundsjuk på vännerna som har råd med flera utlandssemestrar varje år eller de där som lever ett stadgat liv med familj och trygga välbetalda jobb? Hur mår jag egentligen – i andras ögon? Hänger jag med i allt det senaste? Har jag koll på det där nya? Orka! Ta bara det här med din facebook status. Jätteviktigt! Eller..?

 

 

Jag har länge funderat på det här med status och varför det är sååå viktigt 24/7. Ja, jag är fåfäng. Jag gillar prylar. Men jag är inte en av dem som skriver under på att den som dör med flest prylar vinner. Visst, jag har massor av grejer. Förmodligen mer än vad jag behöver och det mesta jag har är inte sånt som imponerar på folk. Jag kommer inte från någon fin familj, tjänar inte massor av pengar och har inte valt ett högstatusyrke. Jag bor inte i ett fint område och definitivt inte i ett fint hus. Lägenheten är dock helt okej inredd i en ganska maximalistisk stil enligt eget recept.

 

Är jag framgångsrik?

Framgång beror ju på vems mått vi mäter efter. Jag har ju en hel del meriter. Det står att läsa i min CV. Men vem har läst den? Alldeles för få om du frågar mig. Och det kanske är det som är problemet. Men i så fall är det också mitt eget fel. Om det är viktigt för mig att få bekräftelse på mina meriter, på att jag är framgångsrik i någons ögon. Jag är långt ifrån lika framgångsrik som flera av mina vänner, men om jag ser mig i spegeln ser jag ingen loser. Trots att jag inte har familj. Trots att jag saknar fast inkomst. Men jag lever, har hälsan och är självständig i så motto att jag oftast inte bryr mig om vad andra människor tycker och tänker om mig. I mina ögon duger jag som jag är. Nästan jämt. Visst krisar jag vid anställningsintervjuer och visst blir jag lite smånervös inför nya bekantskaper. Jag har komplex. Jodå. Men jag har lärt mig leva med dem. Inte alla bryr sig om det jag själv lägger onödigt mycket fokus på. Vem sätter upp den där kravspecifikationen som vi bär på inom oss dag in och dag ut? Måste livet vara en tävling? Jag funderar på det. Ofta. Jag börjar komma närmare något slags svar som jag kan leva med utan att ständigt känna mig betygsatt. Jag har läst och funderat och tagit mig tid att känna efter.

 

Efter att jag, med stor behållning, läst ”Statusstress” , en mycket intressant och skönt humoristisk historisk exposé kring det fenomen vi nog alla skäms lite att lufta med nära och kära, signerat historikern och vardagsfilosofen Alain de Botton känner jag mig lite lugnare. Jag inser att den samhörighet jag sedan länge känt med bohemer inte är någon fullständig slump eller ett aktivt val i jakten på någon slags status. Jag är helt enkelt sån. Åtminstone till del. Bohemer är ju som ni  vet materiella minimalister…

 

Även om de Botton inte träffar huvudet på spiken i varje ansats så lyckas han åtminstone med ett ganska genomtänkt filosofiskt bygge som fungerar som tröst och guidning till en möjlig väg ur fällan som kallas statusstress. Har du drabbats av den moderna världens I-landsvirus vi kallar ”statusstress” tycker jag att du ska läsa den här boken. Du får gärna låna den av mig. Jag har tidigare läst Alain de Bottons ”The architecture of happiness” och ”Om konsten att resa” som jag också rekommenderar varmt.

 

Illustration: Jan Stenmark